Drömmaren

Mitt arbetsliv är inte tiktigt som jag vill just nu. Jag var en sk dekoratör i flera år, men nu har de gjort om så mycket i hela affärskedjan så att jag är inte det längre. Nu finns det bara en sk dekoratör över flera butiker inom samma kommun, och förut var det en i varje butik.

Jag sökte den tjänsten, men fick den ju inte pga att jag inte hade så mycket ”fart” i mig som regionschefen så vänligt talade om för mig…

Det jobbiga är att jag är van att göra saker i vår butik och igår gjorde jag det. Sen kom jag på i morse att ”shit, det kanske XX skulle göra på torsdag då hon kommer till oss…” Nåja, jag ringde och talade om för henne vad jag gjort och det var okej. Sa hon iallafall. Men det finns alltid annat att göra så det är nog lugnt.

Dessutom så verkar det vara så många runt om mig som trodde att jag skulle få tjänsten. Det värms att höra det, men samtidigt är det lite jobbigt. Och mina arbetskamrater beter sig som om jag fortfarande är dekoratör och frågar mig om allt. Det kan vara lite drygt. Jag har kommit in i en period då jag säger åt dem att jag vet inte. De får ta reda på fakta själv. Jag orkar inte bry mig. Och saker som jag hade stenkoll på förr, bara rinner av mig. Det verkar som om jag har börjat sluta bry mig om mitt jobb. Jag orkar inte längre.

Jag är en drömmare och tar alla chanser att drömma mig bort. Jag är inte nöjd med situationen jag är i, i arbetslivet och jag hittar inget annat jag vill göra heller. Tufft är det.

Kanske att det är därför som jag är så intresserad av att luska ut hur mina tidigare liv var?